Camilla Damkjaer

Det är inte enkelt att försöka sammanfatta vad projektet Cirkus som gränsöverskridare har betyd för mig som teater-, dans- och cirkusvetare; inte minst för att projektet hela tiden håller på att överskrida sina egna gränser, och gränserna mellan projektet och andra projekt hela tiden håller på att suddas ut. Men att det har betyd mycket, och att det har påverkat mitt sätt att se på vad scenkonst är, hur scenkonst fungerar och vad scenkonst kan är utom tvivel. Det har gett mig möjlighet att få inblick i det processuella arbetet med cirkus som scenkonst, att försöka förstå och ta till mig de verktyg och de ögon detta kräver. Men det har inte bara gett mig möjlighet att bekantas med andra situationer och synssätt, det har också gett mig anledning att på olika sätt konfronteras med mina egna metoder och arbetsredskap och deras möjligheter och begränsningar.

Cirkus som gränsöverskridare är ett performativt projekt i den bemärkelsen att det inte bara handlar om, men i högsta grad har försökt åstadkomma det gränsöverskridande projektet talar om. Som teoretiker har jag lagd en del tid på att reflektera över filosoferna Deleuze och Guattari’s begrepp ”rhizomatisk”, som beskriver strukturer som sprider sig horisontellt, icke-hierarkiskt, och exponentiellt i alla riktningar samtidigt. Att komma in i cirkus som gränsöverskridare är ungefär som att bli indragen en sådan struktur. Det sätter den traditionella forskarens överblick och kontroll på spel, och kräver att man både låter sig riva med av strömmen, men också skapar fokuspunkter som gör det möjligt att artikulera den man har varit med om.

En av de möjligheterna som projektet har gett mig som teater-, dans- och cirkusvetare har varit att få ingå i den sidan av arbetet med scenkonst, som man tyvärr inte så ofta får tillgång till som betraktare: själva skapandet av scenkonst, allt det som går förut för det färdiga verket som vi sedan presenteras för. Som teatervetare gör det mig även mera uppmärksam på att många frågor presenterar sig annorlunda från denna sida, att de teoretiska ramverk innehåller luckor när man tar med dem in i denna process, och att detta skifte av perspektiv kräver delvis andra verktyg. Men och att ett ökat fokus på just det stället där de två perspektiven möts – inifrån och utifrån – innehåller stort potential. Detta blev särskild tydligt i arbetet med Inside Out och Wear it like a Crown (länk till texten).

I beskrivningen av detta perspektivskifte är det svårt för mig att skilja på arbetet med Cirkus som gränsöverskridare och mitt arbete i övrigt. Eftersom jag parallellt med, och delvis som konsekvens av projektet, har kastat om på mina egna frågor och metoder, vävs processerna och förändringarna ihop. Genom att kasta mig in i cirkus som fysisk praktik, och presentera mitt arbete i form av fysiska föreläsningar i rep (”repflektioner”), har jag också på ett mera individuellt plan konfronterats med frågorna om vad det betyder att arbeta i och genom cirkus som konstform. De erfarenheter har påverkat mitt sätt att arbeta inom projektet, på samma sätt som projektet har lämnat konkreta spår i till exempel de olika teatervetenskapliga ”repflektionerna”.