Entreprenörskap och konst

Historiskt har cirkusen drivits av ett starkt entreprenörskap. När de andra scenkonstformerna närmade sig konstfältet och fick tillgång till allt vad det innebär av scener som byggdes och institutioner som skapades och stödjande samhällsstrukturer, gick cirkuskonsten en annan väg. Den resande livsstilen, ett ständigt sökande efter nya innovationer och spektakulära akter i jakten på en ny och större publik och nya sätt att etablera sig på kom ur överlevnad då cirkusen utvecklades från behovet av att överleva på en strängt kommersiell marknad. Historiskt går det att spegla de stora fysiska risktagandena som artisterna utsätter sig för under tältduken i de stora ekonomiska risktagandena som ingår i att driva en cirkus. ”Därför har cirkus sällan drivits av personer som redan har kapital och ansvar, utan snarare av dem som har varken eller och därför inte har något att förlora.” - från boken Rings of desire

Även de individuella cirkusartisterna är ofta entreprenörer, vana att skapa sina akter med allt som hör därtill och arbeta på korta kontrakt världen över. Cirkusen har under olika tider behandlats som en ”lägre stående” konstform och utvecklade sin självständiga form med tält och vagnar som ett samhälle utanför samhället. Under cirkusens guldera (1871-1915) strömmade publik i tiotusental till föreställningarna och de större cirkusarna kunde ha flera parallella maneger och hundratals artister anställda. Cirkusen var en drivande kraft i olika delar av utvecklingen av samhällsstrukturer som till exempel USA:s järnvägsnät men levde trots det som ett eget ”samhälle” - Cirkusen anlände med dunder och brak, byggde upp sin magiska värld av fantasterier och lät publiken smaka/känna/andas in magin och den annorlunda världen innan de rev och for iväg. Även om tiderna blev sämre och cirkusarna mindre, fortsatte de turnera på samma sätt.

Men på 1970-talet i det politiska klimat som rådde började rörelser inom teatern, dansen och de fria konsterna inspireras av cirkusens sätt att nå ut till folk, det fysiska språket och det gränsöverskridande, internationella arbetssättet. Samtidigt valde cirkusartister, som upplevde att deras konstform levde avskilt från samhällets politiska anda, att ge sig in i samhällsdebatten med sitt uttryck och språk. Ur detta uppstod nycirkusen. Och mer än hundra år efter att den första tältcirkusen skapats, gjorde cirkusen anspråk på att närma sig konstfältets arena.

Cirkusen som konst eller underhållning, eller både och?

Det går att känna av som ett rörligt ställningstagande hos varje enskild cirkusartist och kompani då de hela tiden blir ställda inför vilken kontext de vill verka i, inför sig själva såväl som i förhållande till samhället. Vissa väljer att arbeta som konstnärer andra väljer att arbeta som underhållare och vissa väljer att kombinera båda: Det handlar om i vilken kontext du ställer ditt konstnärskap. Ofta blir det en form av gränsöverskridande blandform. De som väljer den konstnärliga kontexten har ofta med sig cirkusens entreprenöriella och gränsöverskridande sätt att etablera sig, och de som väljer den kommersiella vägen hamnar inte sällan på konstnärliga institutioner. Samma akt kan spelas i olika kontexter och skillnaden syns mest i plånboken. När aktörer inom de andra konstformerna på olika sätt uppmanas att närma sig ett entreprenöriellt arbetssätt och hitta nya vägar att verka på som en effekt av det kulturpolitiska klimat som sprider sig i Sverige och Europa, är det spännande att se hur nycirkusen går i motsatt riktning och rör sig mot konstfältet, bättre rustade med sin långa tradition av entreprenörskap i bagaget. 

Foto
Bild 1 Ur  boken "The Circus" av Noel Daniel
Bild 3 Martin Tulinius