Skador

Skador är en alltjämt närvarande riskfaktor när man arbetar med en så fysisk konstform som cirkus är. Risken finns alltid närvarande och att hantera de skador som uppstår är något som varje produktion måste arbeta med. Att ersätta en artist i en nutida cirkusföreställning är sällan lätt då konstformen ofta utgår från ett starkt individuellt uttryck. Det kan vara svårt att hitta någon i världen som ens liknar. Detta är en av anledningarna till att en nycirkusföreställning aldrig slutar att utvecklas. Skador sker, och antingen arbetas föreställningen om så att de andra artisterna tar större utrymme, eller så väljer man att ta in en ersättare som kanske till och med har en annan disciplin, vilket kräver en ny konstnärligprocess. I båda fallen innebär det att övriga ensemblen måste repa dagtid och spela föreställningen på kvällen vilket i sin tur gör att de blir fysiskt trötta och skadorisken ökar. En skada kommer sällan ensam och "Skadoekorrhjulet" är varje produktions mardröm. Att jobba förebyggande med skador och hur man ersätter är inte en rolig del av cirkusarbetet men ack så viktig...

Minne från repetitionerna i Lund:

Vid andra genomdraget i cirkustältet i Lund skadade sig Anna som hade "huvudrollen" och vi fick repa utan henne, det var osäkert om vi skulle kunna gå till premiär. Det gjorde vi och Anna var med! Men vi var långt ifrån färdiga och jag har sällan suttit på så många nålar. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå, total risk. Dessutom började föreställningen med att elen gick på riktigt, just på det ställe i föreställningen där vi spelar att elen går. Elen återkom efter några panikartade och långa minuter. I sista scenen där Anna skulle göra sitt hopp och våga trotsa sin rädsla på språngbrädan föll hon. Ingen visste hur illa skadad hon var. Föreställningen bröts, publiken fick gå hem, några svimmade, ambulansen kom… och vi väntade på att få veta hur det hade gått.  Ensemblen gick iväg till någon form av chockartad premiärfest som mest gick ut på att invänta besked om hur det gått för Anna.

Själv stannade jag kvar vid tältet och kunde inte sluta gråta. Vad hade jag gjort? Vem var jag att hylla risktagande?!
 
Utdrag ur intervju med Anna Lagerqvist ett år efter skadan: 
 
A: När det väl hände, alltså när jag väl skadade mig… Då kände jag, vad är det jag gör, vad är det jag håller på med? För den delen… jag vet ju att den finns, jag vet ju att den risken finns, jag känner tom människor som har råkat väldigt illa ut, men det är som att man inte kan förstå det förrän man gör det själv. Eller jag kan uppenbarligen inte det. Det hade jag ju såklart väldigt mycket såhär… Är det värt det? Att flyga, om jag också samtidigt kan bli förlamad på grund av det, för att jag ska få flyga? Den övervägningen liksom. Och jag tror att hade jag inte känt att jag förstått vad det var som hände när det gick fel, då hade det nog inte varit lika enkelt att gå tillbaka på språngbrädan, då vet jag inte om jag hade gjort det. Men jag känner att jag är i kontroll över det jag gör, och det betyder att jag även tog kontroll och tog ansvar för det som hände. 
T: Vad var det som hände?
A: Jag vet rent tekniskt varför det hände. Och jag vet rent tekniskt varför DET hände, alltså jag gick tillbaka de stegen, jag har analyserat hela skedet. Och när jag känner att det finns där, då vet jag att, Ok, det är ingenting som skulle råka hända igen. För det är jag som bestämmer, det är jag som är i kontroll. Kontroll är ju någonting som jag tror alla vill uppnå. För det är en extrem tillfredsställelse att ha den kontrollen över sin kropp. Det blir för mig ett beroende och något som finns med mig hela tiden i min kropp. Det är aldrig så här att den bara är och det är inget mer, utan det är så mycket som pågår i kroppen som jag är extremt medveten om hela tiden. Och det tror jag kommer ifrån att jag har lärt mig att känna av alla olika delar, jag är väldigt intresserad av vad som händer i kroppen. Att jag kontrollerar det som händer. Sen så får det även egna effekter som jag kanske inte kan kontrollera, men då är det ju också en process som man sen lär sig att hitta hur förhåller jag mig till det. I akrobatiken är ju det väldigt… Jag vet inte om man skulle kunna räkna det som matte kanske? Man måste komma från en viss… Du måste lära dig någonting för att kunna bygga på det, annars förstår du inte. Så kan du inte lära dig nästa steg. Man har en grund som man hela tiden bygger på och om det finns en del där emellan som inte finns så måste du hålla på tills du har den delen. Annars kan du inte gå vidare. 
T: Så för att lära sig flyga måste man ta väldigt många steg?
A: Ja, jag tror att det är en liten del av varför det är så intressant. För det finns också en liten del i det där du inte kan ha helt, fullt kontroll. Och det är en utmaning varje gång. Det finns en spänning i det som gör det intressant. Även om jag vet precis vad jag ska göra så är det inte såhär… exakt. För då blir ju det tråkigt efter ett tag. I alla fall för mig. Och det kanske är därför jag är oinspirerad just nu, för det känns som att jag vet vad jag gör hela tiden. Medan just det att få flyga… varje gång jag är i luften så finns inte det längre. Det är ingenting annat som finns. 
 
Läs hela samtalet här!
Läs Camilla Damkjaers Teatervetenskapliga tex här