Text från programbladet

I texten har vi länkat till de forskningsområde som har undersökts och bearbetats i föreställningsprocessen.

Man kan vara bra på att hoppa från höga höjder och utsätta sig för extrema fysiska risker men ändå vara livrädd för att säga ”jag älskar dig”. Man kan vara hur bra som helst på att ta risker i jobbet men inte våga be om hjälp när man behöver det (se Risk och möjlighetsforskningen). Vi bär alla våra ok av rädsla och på många sätt är den vacker och bra när den påminner oss om hur skört det är att vara levande. Men när man tänker på den rädsla som begränsar och får oss att leva lite halvdött istället för helt och fullt och inte minst den rädsla som förvandlar världen till en krigshärd av maktkamp, kontrollbehov och revir, då är det dags att rusta sin armé mot rädslan! Jag har fört en privat strid mot rädslan i dess begränsande och destruktiva form så länge jag kan minnas (eftersom jag alltid varit obotligt rädd). När jag mötte cirkusen för ungefär 20 år sedan hittade jag min armé (se forskning om Rädsla).

Att möta sina rädslor innebär alltid en risk. För mig har ordet risk helt och hållet kommit att få en positiv klang. Ett ord som hänger samman med att få växa, vara med om magiska ögonblick och om att få skapa det som vi ännu inte vet finns. Cirkusartister tar fysiska risker varje dag när de kastar sig ut eller hänger tio meter över marken i en annan människas hand. Att se någon utföra något som kräver absolut närvaro och koncentration. Det är som att se när någon är som allra mest sig själv. I sådana situationer går det inte att låtsas (läs mer om Risk och möjlighetsresan). 
 
Cirkus är på dödligt allvar och på riktigt och det älskar jag! Samtidigt som jag villigt låter mig förföras och inspireras när artisterna utför sina konster med en illusion av viktlös lätthet (läs om de 7 dimensionerna/disciplinerna). Konstformen spänner ständigt mellan olika ytterligheter. Kontraster mellan högt och lågt, fint och fult. Å ena sidan glitter och glamour med palatsliknande cirkusbyggnader och å andra sidan kringflackande sideshows som lever i ett utanförskap (läs mer om det historiska/siciala inom cirkus). I krockarna mellan alla dessa ytterligheter och genom att vi ständigt väljer att utsätta oss för okonventionella möten uppstår Cirkus Cirkörs språk och våra ledord: Kvalitativ galenskap, solidarisk individualism och uppkäftigt engagemang, som du kan läsa mer om i boken Inuti ett cirkushjärta.
 
Mitt första möte med nycirkusen var som att drabbas av den stora kärleken eller att se sin son i ögonen för första gången. Jag har gått i min privata cirkusskola sedan dess. Mina lärare har varit alla de cirkusartister jag har mött genom åren. Jag har gått på lina lite då och då och slagit en volt någon gång men framför allt är min cirkusskola mental. Cirkusen är full av metaforer; Inte sällan används cirkus som en beskrivning av när det är kaos i regeringen eller att någon är ute på en slak lina. Jag har försökt att tränga igenom metaforerna och ”koda av” vad det verkligen innebär att ha den praktiska specialistkompetens som till exempel en lindansare har i balans, en akrobat i att ta risker, en flygande trapetsartist i tillit. Detta har jag i bygget av Cirkus Cirkör och i mitt konstnärskap försökt sätta i andra och större sammanhang. Läs mer om detta i de 7 disciplinerna/dimensionerna och i pedagogik/entreprenörskap/hjärnforskning
 
På samma sätt har jag försökt omsätta den kunskap jag har fått i mötet med forskare från bland annat Karolinska Institutet. Vad kan jag lära mig av hur jag och världen fungerar genom att titta på hur celler, DNA eller hjärnan fungerar? Och att i mötet med en hjärnforskare som Matti Bergstöm inse att det han har fått fram genom år av studier på synapser och det limbiska systemet liknar det som vi har fått fram genom att hålla på med cirkuskonst! Läs mer om hjärnforskning här. Det är sådant som får mig att känna att livet svänger och att Leonardo da Vincis rad: ”konst och vetenskap är två sidor av samma mynt och båda vidgar världen”, får mening. 
 
Ja, med den här föreställningen hälsar jag er varmt välkomna att ta del av en del av mitt liv och min/mitt förvirrade hjärna/hjärta på upptäcktsfärd i cirkusens värld. Jag är fortfarande rädd men akrobaterna har lärt mig att inte vara rädd för att vara rädd och att ta rädslan i handen och hoppa. Min högsta önskan är att ni kära publik ska få smak på ett litet uns av allt det som cirkusen givit mig och att ni går ut från föreställningen med en lust att våga hoppa och trotsa en onödig rädsla eller två.  Låt livet växa! 

Foto : Mats Bäcker