Triologin Intro Metoder 99% unknown Inside out Wear it like a crown Recensioner och publikreaktioner

Formellt intro

(Denna forskningshemsida är under bearbetning...)

”The special characteristic of the circus is that one is creating and living at the same time, without having to keep inside fixed bounds, as one has to do with painting and with literature […]”  

- Suzanne Budgen, Fellini (London, BFI Eduacation, 1966) p. 90

Så länge jag kan minnas har jag varit genuint intresserad av vad det är att vara människa och vad som är meningen med att leva det som vi kallar en livslängd? Som liten drömde jag om att arbeta med människors växande och ville därför bli läkare, vilket i och för sig berodde på ett missförstånd. Jag trodde att Leonardo da Vinci (som var min idol) var läkare och att man som sådan fick skapa, uppfinna vägar för människan att flyga och att läka. Steget till att jag blev cirkusdirektör, forskare och regissör istället är därför inte så långt eller märkligt…

Med tanke på mitt människointresse är mitt val av konstform och roll klockrena. Genom de många gemensamma tvärkonstnärliga processerna har jag fått göra djupdykningar i hur vi fungerar när vi samverkar; våra rädslor och tillkortakommanden såväl som oanade möjligheter och storheter. För mig är det lika viktigt att vi som är med i processerna växer och går utöver oss själva som själva resultatet av föreställningarna. Och jag har sett hur det påverkar resultatet.

När jag skapar en föreställning utgår jag alltid från något jag vill undersöka. Jag måste utgå från en brinnande fråga och drivkraften att vilja förstå, veta mer. Samma sak gäller de artister jag väljer att arbeta med. Jag måste ana något som jag vill se mer av hos dem, en utmaning, en sida jag vill se växa. Jag är regissör och jag använder den kreativa och tvärkonstnärliga, interdisciplinära processen som skapandet av en cirkusföreställning innebär som min metod. 
 
I forskningsprojektet har arbetet med föreställningarna varit mitt primära sätt att undersöka det som kommit fram genom de olika delarna av forskningsprojektet: Risk och möjlighetsforskningen, disciplin och dimension och det fysiskt/mentala samt cirkushistorian och ”cirkushjärtat”. Det bearbetade materialet har resulterat i en föreställningstrilogi om konsten att vara människa: 99 % Unknown (premiär 2004), Inside Out (premiär 2008) och Wear it like a crown (premiär 2010), varav de två senaste har varit del av det här forskningsprojektet. 
 
Föreställningarna har turnerat i Sverige och Europa och gästspelat i städer som Japan, New York, Moskva och Wellington. Under drygt 500 speltillfällen har jag med hjälp av de medverkande artisterna och stödforskarna kunnat följa vad som händer med den konstnärliga utvecklingen i mötet med de olika ländernas organisationer och scener och de ca 300 000 i publiken som sett föreställningarna. 
 
Parallellt har jag och stödforskarna kunnat forska i/om/på den kreativa processen samt metoder och ledarskapet som regissörens roll innebär. Detta har genererat och tillgängliggjort definitioner och artikulationer av cirkuskonsten och cirkusdisciplinerna, skapat metoder och illustrationer för att medverka i och leda kreativa och riskfyllda tvärkonstnärliga/ interdisciplinära processer, såväl som fördjupad förståelse för konst och fysisk intelligens som lärande och kunskapsbildare. 
 
För att läsa om metoderna i en föreställningsprocess generellt: Se metoder för triologin: ”Medarbetaren och ledarens roll”, ”kreativ process”, ”faser i processen” och ”risk och möjlighets-EKG ”. 
 
En fördjupad beskrivning av de tre olika föreställningsprocesserna finns under rubrikerna 99 % unknown, Inside Out och i Wear it like a crown. Under varje föreställning kan man ta del av konkreta exempel och minnesanteckningar från arbetet med dessa produktioner i avsnitten ”om medarbetarens och ledaren roll”, ”kreativ process”, ”faser i processen” och ”risk och möjlighets-EKG”. 
 

Känslomässigt intro

 
(Denna forskningshemsida är under bearbetning...)
 
”Det finns ett jag och det finns ett du och det finns ett vi som vi skapar tillsammans.”
 
Parakrobatik är en kombination av akrobatik och balans där två eller flera personer lyfter, balanserar, kastar och fångar varandra. De som lyfter kallas undermän och de som lyfts för flygare. 
 
Om flygaren börjar falla, måste hon fortsätta falla och lita på att undermannen parerar deras gemensamma balans. 
Deras roller och uppgifter är väldigt olika. 
 
Att arbeta med parakrobatik är att vilja växa genom varandras olikheter och försöka göra mer tillsammans än man kan själv. Målet är att samspelet ska bli så nära att de blir en enhet, där flygaren är en förlängning av undermannens impuls och rörelse. 
 
Parakrobaterna arbetar, tränar, skapar, uppträder och turnerar tillsammans. Att arbeta med relationen är lika viktigt som att träna fysiskt för det långsiktiga resultatet. 
 
Oavsett dagsform och schismer måste de bejaka varandra och hela tiden välja att fokusera på att hålla den gemensamma drömmen levande, både på och utanför scen. 
 
Jag är en kaosskapare! Den första föreställning som jag gjorde med Cirkus Cirkör hette ”Ur kaos föds allting” vilket säger mycket om mitt sätt att se på sakers ordning. Jag tror på det som händer när vi går över våra gränser!  Jag hamnar/skapar/utsätter mig alltid för stora gränsöverskridande projekt med många och olika människor inblandade. I dessa sammanhang tvingas alla gå utanför sina bekvämlighetszoner.  Jag har sällan haft tillräckligt mycket resurser eller en tillräckligt stabil organisation bakom mig för att kunna hantera dessa stora processer. Men på något sätt har min drivkraft och entusiasm för att söka svar i det ännu okända och möjligheten att skapa och upptäcka det nya, lyckats inspirera andra att vilja hänga med på resan ändå. Trots riskerna. Många har ångrat sitt val när de står mitt upp i den kaosfyllda processen, men efter ett par år och sett i backspegeln har de ibland kunnat se processerna som något värdefullt, något de vuxit och utvecklats av. Gudarna ska veta att jag har lidit av att vara denna ”kaosstartare” som sätter igång och måste bära det kaos jag startat. Jag har försökt att sluta gå över mina gränser, försökt peka med hela handen och bestämma, ja, jag har provat olika sätt, men resultatet av att arbeta säkert kan bli bra men sällan mer än det. 
 
Jag har insett att en oerhört viktig del av resultatet är att de som deltar (inklusive mej själv) även växer på ett personligt plan. Utan den risktagande och växande delen av skapelseprocessen förlorar jag mitt intresse. 
Jag har haft två val: Antingen slutar jag arbeta gränsöverskridande och börjar styra med hela handen alternativt börjar jobba med små projekt med få riskmoment. Eller så måste jag hitta sätt att leda och skapa ”mjukare förutsättningar för kaoset att landa i.
 
Hur kan vi skapa en ordning och en trygg plattform som inte kväver kreativiteten utan ger den ännu större spelrum? 
 
I forskningsprojektet har jag försökt transferera kunskaperna från cirkusartisternas förhållande till risk och de sju dimensionerna till mitt arbete som ledare och regissör. Jag har använt dem för att bygga den plattform av tillit, närvaro och samarbete som krävs för att ge sig ut på den riskfyllda resa som skapande är. För att inte låta rädslan för att misslyckas begränsa oss utan istället låta magplasken, problem och stoppen inte blir stopp utan tid för reflektion och dörröppnare för nya möjligheter. Genom att använda dimensionerna på ett personligt plan som grund för mitt ledarskap och genom att göra dem till ett gemensamt ”språk” som vi alla förhåller oss till har vi blivit snabba på att adressera problemen till möjligheter.
 
Det har även varit ett sätt för mig att djupare förstå de olika artisternas ”grundpersonligheter” utifrån vilken disciplins språk de talar, (både likheterna och avvikelserna) då en cirkusartist ofta är djupt identifierad med sin disciplin. I arbetet med hjärnforskare har jag förstått att de sju dimensionerna alla är träning av höger hjärnhalvas principer. Och för att skapa ett kreativt rum med högt i tak och leda en konstnärlig process är det ovärderliga principer att använda sig av! Och jag kan medvetet använda vänster hjärnhalvas principer för att skapa en struktur och ordning som stödjer den process jag vill skapa. Som hjärnforskaren Jills Bolte Tayler länk säger: ”Vänster hjärnhalva är en strålande verkställande direktör av höger hjärnhalvas vision”.  Genom den här föreställningstrilogin har jag forskat på mina egna tvärkonstnärliga och riskfyllda processer med hjälp av stödforskarteamet. Jag har använt mig av erfarenheterna och utvecklat min metod under vägs.  Lika turbulenta och svårhanterbara processer som vi hade i 99 % unknown och Inside Out, lika kreativt högtflygande men välorganiserat och roligt hade vi i trilogins sista del Wear it like a Crown. Så jag är mitt eget bevis för att mina metoder fungerar!