Medarbetare och ledarens roll - generell beskrivning

Läs kreatörers refelktioner om risk här!

 

Med tanke på mitt stora människointresse och min ständiga fråga varför vi lever är mina val av både konstform och roll väl valda. Genom att arbeta med gemensamma och riskfyllda tvärkonstnärliga föreställningar med mycket människor inblandade inom en konstform som rör sig på liv och död har jag fått göra djupdykningar i hur vi människor fungerar när vi samarbetar och stretchar våra, såväl som omvärldens gränser och konstnärliga gränser. Jag har genom det här forskningsprojektet förstått att det är lika viktigt för mig att vi som är med i processerna är villiga att utmana oss och växa, som själva resultatet av föreställningarna. Och att det i sig speglas i resultatet.

 

Mina processer har alltid innehållit mycket ”växande” och för flertalet inblandade kanske mer än man skulle önska sig. Få har medverkat utan att behöva gå över sin bekvämlighets zoner… Jag är inte sen att erkänna att jag kunnat vara mycket bättre på att hantera och leda det kreativa kaos som mina projekt har satt igång genom åren. Även om jag samtidigt vet att utan det hade konstformen inte varit där den är i Sverige idag och vi hade troligen inte haft någon Cirkushögskola, Cirkus Cirkör eller det här forskningsprojektet. 

 

Min stora fråga i projektet har varit; hur kan jag som ledare skapa ordning och struktur utan att hindra kreativiteten att flyga högt? Hur kan jag hitta sätt att bättre hantera det ”kaos” som uppstår i mötet mellan olika professioner och specialistkompetenser som ingår i processen och hur kan jag göra den riskfyllda resan mot det okända målet mindre konfliktfylld och mer lekfull och positivt ”rock ´n roll”? 

 

Med hjälp av stödforskarnas och artisternas olika kompetenser har jag kunnat förstå mer om både det fysiska och om kunskapsområden. Jag har kunnat förstå och utveckla mina metoder och verktyg i mitt ledarskap som har lett till de metod-illustrationer som ni kan se här. Ni får även följa forskningsprojektets resa till illustrationernas utveckling genom två tuffa processer till en tredje process med skapandet av ”Wear it like a crown” där jag fick tillfälle att se mycket av det som kommit fram fungera i praktiken.

 

Mer om: historiskt / socialt, fysiskt / mentalt, de 7 dimensionerna / 7 disciplinerna, hjärnforskning, risk & möjlighetsforskning här!

 

När jag skapar en föreställning utgår jag från något jag vill undersöka. Jag måste utgå från drivkraften att vilja förstå, veta mer. Samma sak gäller de artister jag väljer att arbeta med.  Jag måste ana något som jag vill se mer av hos dem, en utmaning, en sida jag vill se växa. Lära och skapa hänger ihop för mig. För hur kan man skapa det nya om man redan vet vad det är? Jag har drivits av andra motiv förut som t.ex. att göra succé, bli omtyckt och bygga min karriär. Men jag har insett att de motiven snarare hindrar än hjälper min kreativa process och på så sätt försämrar det också resultatet.  Än så länge har alla Cirkus Cirkörs största succéer kommit ur de största risktagandena. Självklart har ett och annat magplask slunkit igenom när man har tagit en risk, men de är förvånansvärt få och även om det har gjort ont kan jag i efterhand nästan inte se dem som misslyckanden längre. För alla de så kallade ”flopparna” har varit bra vägvisare och fulla av lärdomar som har ”visat oss vägen till nästa succé”. De säkra korten däremot har aldrig blivit floppar men sällan mer än hyfsade eller bra. 

 

Självklart vill Cirkus Cirkör att mina föreställningar ska bli succéer. Jag har ett enormt ansvar där (i perioder har hela verksamheten varit beroende av det). MEN jag måste jobba bort det som motiv. Jag måste bryta ner det till den frågeställning jag vill gå på djupet med, och dela med andra och vara noga med att försätta mig på en riskfylld plats där jag har risken att misslyckas som en nära möjlighet. För det är när jag balanserar där på kanten för vad jag vet och kan idag som det nya skapas. Jag förbereder mig för att kunna gå på vägar som jag inte känner till, för att vilja drivas av högre motiv än min egen vinning och ställa mig på en språngbräda beredd att skjutas upp någonstans utan att veta var jag kommer landa.  För detta måste jag koppla upp mig till ”möjlighetsmolnet”. I det här möjlighetsmolnet är allt fortfarande möjligt men min uppgift är att navigera vilka av alla möjligheter som är möjliga i just den här produktionen. Jag håller i kompassen och regissörens roll består av ett oändligt antal val och beslut. Valet av ”målarduk”/scenrum är ett av de första: 

 

- Ska vi göra en föreställning anpassad för globen eller en liten teaterscen? 

- Ska produktionen vara turnéanpassad eller stationär? 

- Spelar vi inomhus eller utomhus i en arena eller för en frontalt placerad publik?  

 

Scenvalet avgör en massa saker och på samma sätt kommer valet av människor och kompetenser som jag sätter samman vara avgörande för såväl processen som resultatet. 

 

I min roll som regissör fattar jag dagligen hundratals beslut. Stora övergripande beslut liksom små på detaljnivå: Från färgprov på golvet, till hur den här föreställningen ska förändra världen! Eftersom det vi ska skapa inte existerar har jag bara mitt möjlighetsmoln och min intuition att lita till för att leverera svar. När jag har valt mina medarbetare och de mig måste jag koppla upp dem på mitt ”möjlighetsmoln”.

 

Jag presenterar en vision av föreställningen så målande och konkret som den specifika processen kräver (även det är ett val att ta ställning till), temat och frågan som projektet ska undersöka presenteras, kanske idéer om färger, former, hur scenografin ska se ut, ljudbild mm. Utifrån min vision sätter alla kreatörer parallellt igång och jobbar med sina individuella processer. Det råder en viss snedfördelning av tid mellan mig och de övriga kreatörerna då var och en av de andra kreatörerna har sitt avgränsade område som t.ex. musik eller trosskonstruktion att arbeta med. Jag har övergripande ansvar för alla tiotal parallella processer. Jag måste kunna svara på alla frågor och göra alla val som behövs undervägs för att de olika processerna ska kunna gå framåt. Samtidigt arbetar jag med en intuitiv process i repsalen med artister, dramaturg och koreograf. Och denna process ger ny information varje dag: här upptäcks nya vägar, djup, ny information om en karaktär osv osv. Och detta ska kommuniceras med de övriga kreatörerna så att deras process kan anpassas till de nya förutsättningarna.