Risk och möjlighet, skratt och död

”Cirkus är en sinnlig konstform: förutom de sinnen som vanligen berörs av scenkonst har vi lukten av hästskit, smaken av popcorn och känslan av RISK.”

Ett uttryck sagt av cirkusregissören Sverre Waage som fick mig att skratta gott men som jag i efterhand kommit att omfamna som två rader som på sitt lekfulla sätt fångar ”cirkushjärtat” i en enkel mening.

I ingen annan konstform sitter publiken på helspänn och väntar på att något ska gå fel; att violinisten ska tappa stråken, skådespelaren snubbla eller sångerskan sjunga falskt. Cirkuspubliken och artisterna delar samma anspänning och resa.

”Vi greppar bänken med våra svettiga handflator när artisten riskerar sitt liv, vi fnittrar misstroende åt den minimala chansen att lyckas, bryter ut i ett befriande skratt när clownen kommenterar faran i sin egen komiska scen efter att en risktagande akrobat, knivkastare eller mänsklig kanonkula som just utfört en halsbrytande akt lämnar manegen – föreningen mellan döden och skrattet är viktiga, renande element i cirkusen. Cirkusen är grundad i de extrema känslorna som är en del av att vara människa: Glädje och sorg, skratt och tårar kommer samman i traditionell såväl som nutida cirkus. Att skratta åt cirkusclownen som misslyckas i sitt strävande och speglar artisternas övermänskliga risktaganden är ett tidigt fundament i cirkusen.” - Tomi Purovaara

Även om det fysiska risktagandet är det mest påtagliga på liv och död genomsyrar risktagandet konstformen i alla led genom sina starka kontraster mellan högt och lågt och i sitt gränsöverskridande förhållningsätt – från den nomadiska och internationella livsstilen till hur konstformen organiserar sig. Att använda superlativ och hävda att man är ”the one and only”, ”best in the world”, ”stronges in the universe!” som cirkusar har en tradition av att göra, är en risk i sig, som gör möjligheten att misslyckas större.

Vi kan uppleva cirkusen som magisk och övernaturlig men det som sker är på riktigt utfört av människor av kött och blod. Den nutida cirkusen tonar ofta ner riskmomenten som den traditionella cirkusen lyfter fram. Men det betyder inte att risken är mindre närvarande. Och förutom de fysiska risktaganden väljer den nutida cirkusen de konstnärliga riskerna som det innebär av krockar i att samverka i gemensamma konstärliga processer och skapa det ännu oskapade.

Riskerna i kombination med ett starkt möjlighetsfokus är så centrala i cirkuskonsten att jag dristar mig till att säga att utan risk – ingen cirkus, och utan ett ”allt är möjligt” perspektiv – ingen nycirkus. En betydande del av forskningsprojektet har därför kommit att handla om Risk och Möjlighets –forskning ur alla olika tänkbara vinklar och vrår. Läs mer under risk & möjlighetsforskningen!

Stödforskare Emma Stenström reflekterar:

Risk präglar cirkusen. Det är, bitvis, en riskfylld verksamhet och man spelar dessutom på publikens förväntan om det riskfyllda. Ibland till synes med livet som insats, som när akrobaterna flyger genom luften; andra gånger med skammen på spel. Den traditionella cirkusens ”Får vi be om största möjliga tystnad…?” är ett uttryck för riskens centrala roll i cirkusen – och även från en affärsmässig synvinkel är risk ett huvudtema. Att utveckla en föreställning kan kosta hundratusentals kronor, och man vet aldrig på förhand hur den kommer att tas emot.

All skapande verksamhet är riskfylld. Det brukar sägas att max en av tio filmer, böcker, skivor eller artister slår – och man vet aldrig på förhand vilken. Inte så sällan är det just dem som ingen inledningsvis tror på, som blir de allra största succéerna. Pippi Långstrump, till exempel, som från början refuserades. Genuint nytänkande går förstås emot strömmen och kan upplevas som både opassande och obehagligt. För en intressant betraktelse över kreativitetens mörka sida och behovet av att ta risker, läs till exempel Alf Rehns Farliga idéer: När det opassande tänkandet är din värdefullaste resurs, BookHouse Editions, 2010.

Här ligger också den stora utmaningen. Å ena sidan behöver vi, kanske mer än någonsin, ta till vara på galna och innovativa idéer, som kan lösa våra problem och skapa värde på sikt. Å andra sidan måste vi också hantera riskerna för att de misslyckas.

Ekonomi handlar bland annat om att hantera just dessa risker. Vill man, kan man till och med säga att det är själva grunden för varför vi har aktiebolag. En gång i tiden, på medeltiden, såldes man som slav om man investerade i ett projekt som inte bar sig. Det hämmade naturligt all form av affärsverksamhet. För att sprida riskerna och säkra tillgången till kapital, uppfanns därför aktiebolaget, där riskfyllda projekt kunde få finansiering från olika källor samtidigt som riskerna begränsades för investerarna.
I cirkusvärlden, liksom på andra håll, är det inte heller ovanligt att av just det skälet lägga föreställningsverksamheten i aktiebolag, samtidigt som annan, ekonomiskt mindre riskfylld, verksamhet sker i ideell form. Det som vi kallade ”hybridverksamhet”, med andra ord.

Ändå räcker det förstås inte med att hantera riskerna. Man måste också våga ta med dem – och här finns det mycket att lära av cirkusen. I det traditionella näringslivet talas det nuförtiden mycket om kreativitet som den allra mest eftersökta kvaliteten i dagens ledarskap. En studie av 1500 företagsledare pekar till exempel på vikten av att uppmuntra radikalt nya sätt att göra saker på, hitta andra former för företagande och kunna hantera osäkerhet och ambivalens. [IBM Global CEO Study, 2010.]

Problemet är att samhället snarare verkar utvecklas åt motsatt håll: mot ökad standardisering, fler kontroll- och utvärderingssystem och en skräck för allt som inte går att förutsäga. Ett samhälle fixerat vid säkerhet, trots att vi också behöver kunna hantera motsatsen. Eller som sociologen Anthony Giddens säger: ”risk måste disciplineras, men aktivt risktagande utgör samtidigt kärnan i ett ekonomiskt dynamiskt och innovativt samhälle” [Anthony Giddens, Runaway World: How Globalization is Reshaping Our Lives. Profile, 2010.] Precis som i cirkusen behöver man alltså både kunna kontrollera och uppmuntra risktagande, på en och samma gång.

Foto
Bild 1 : Paula B Photography
Bild 2;1 : Mats Bäcker